Min vision med mitt arbete är att sorg ska
vara lika naturligt som glädje. Att det ska vara acceptabelt att visa sig ledsen när man förlorat något
betydelsefullt. Och att det ska vara tillåtet att få sörja på sitt eget sätt och
få ta den tid som sorgen behöver. Det är verkligen en stor utmaning! Inte minst
för mig själv, för allt börjar med oss själva eller hur?

När jag nu sammanfattar de senaste tio månaderna
överväldigas jag av en stor glädje. Det är 21 personer som valt att vara med på en kurs i sorgbearbetning, för att lära sig hantera livets förluster. Kvinnor i
åldern 19-57 år med alla möjliga yrken och livssituationer.

Det som är
intressant är att många har valt att bearbeta en relation till en
person som lever. Alltså en relation där det finns tankar och känslor som är outtalade och som behöver kommuniceras. Anledningen till
att kommunikationen inte kan äga rum kan vara att personen
finns kvar i livet, men inte är tillgänglig av olika anledningar. Eller personen kan naturligtvis vara död.

Det som varit gemensamt för kursdeltagarna är förluster och
viljan att göra något konstruktivt. Alltså att ta ett personligt ansvar
för sitt välmående och sin hälsa.

Utvärderingarna talar sitt tydliga språk. Helt plötsligt
infinner sig energi och handlingskraft. När känslomässigt bagage avlämnats kan
annat ta plats. Relationer förbättras och kommunikation återuppstår. En känsla
av lätthet infinner sig. Ny kunskap om hur ett sorgearbete går till ger en
trygghet inför kommande förluster, alltså vetskapen om att ha ett livsverktyg i
sin ryggsäck.

Och det som är fint är att det ger en möjlighet att
acceptera en ny livssituation. Att försonas med att en person som är
betydelsefull för mig har andra önskningar än mig och gör handlingar som inte
överensstämmer med mina egna värderingar.

Det kanske inte är helt lätt och det
kanske tar tid men när jag gör ett avslut, utan motpartens medverkan, kan jag
släppa taget om smärtan och leva vidare. Och jag kan försonas med det jag varit
med om och den jag är idag. Det är stort!

Tillbaka till utmaningen att sorg ska vara lika naturligt
som glädje. Min önskan och intention är att fortsätta med detta arbete
samtidigt som jag bearbetar mina egna förluster. Det har fungerat under dessa
tio månader och min absoluta övertygelse är att det kommer att fungera i
framtiden!

Nu håller jag på att göra ett avslut efter dessa månaders
arbete. Sedan tar mellanrum vid, tid för reflektion och vila och till
hösten är det en ny början.

Önskar dig, min läsare en skön och avkopplande sommar!

Fotografiet ovan är taget på en plats där jag har mina rötter.

Mina goda rötter i Västerbottens inland.